Jag minns inte mer efter det att jag fann mitt barn dött i korgen. Istället hoppade minnet över till nästa liv, någon gång under 1800-talet i sydvästra USA:

Jag står i ett stort kök. Det enda som egentligen talar om för mig att det är ett kök är en svart järnpis till höger om mig. Den är utsirad med bokstäver på ugnsluckan och förmodligen det vackraste i det annars kala rummet. Jag bor i en stuga med brädgolv och brädväggar. Det finns ett enda fönster i rummet med små, glasade rutor. Bräderna är gamla, slitna och bruna av smuts. Här och där kan man se ut mellan gliporna i väggarna.

Jag står mitt i köket, i handen håller jag en glasflaska som jag torkar förstrött medans jag stirrar ut genom fönstret. Framför mig står ett stort kar i trä, i det ligger massor med glasflaskor i blöt. Det finns inga andra möbler eller föremål i rummet, förutom några kärl och annat vid spisen.

Själv är jag en storvuxen, grov och mycket ful kvinna. Det enda som är vackert på mig är mitt långa, lockiga, blonda hår som jag bär i en fläta för det mesta. Den där flätan är min stolthet. Jag är nog i fyrtio-femtioårsåldern. På mig har jag en rejäl, ljusblå klänning och ett långt, en gång vitt, förkläde. Det går ingen nöd på mig men hjärtat är tungt som sten.

Utanför stugan står en mulåsna bunden vid en stolpe, i karet framför honom där det borde finnas vatten ligger istället min man, mycket berusad. Han har en slokhatt neddragen över ögonen och sover djupt. Jag vet att han varit i stan och sålt brännvin; det är så vi försörjer oss. Vi har några mil in till staden och en gång i veckan tar min man och lastar vagnen och åker in för att sälja den illegala spriten. Vi lever på andras misär.

Det stör mig, men jag orkar inte bry mig om det. Att ha mat på bordet är en stor tröst för mig och det har lett till att jag blivit fet. Vi har inga barn, jag blev aldrig gravid och det är min största sorg som jag aldrig under det här livet lyckas komma över.

När jag står där i köket tänker jag tillbaka på min lyckliga barndom; då var jag pappas ögonsten, vi bodde på en lantgård och fram till skolåldern var jag lyckligt ovetandes om mitt ofördelaktiga yttre.

Men det skulle jag snart bli varse om, och när jag som nittonåring träffar min blivande man är jag inte kräsen: Att han redan då dricker för mycket, ljuger, spelar och gör olagliga affärer stör mig inte. Nu hade jag ju chansen att få det jag allra mest ville ha; Barn!

Men det blev inte så, jag hade lärdomar att lära som jag inte var medveten om då. Min skuld, eller karma, från förra livet skulle betalas. Istället drog jag på mig en större skuld genom att sko mig på andras olycka.

Jag minns bara den där scenen i köket, mina tankar, känslor och funderingar just där. Hur jag tänkte tillbaka och bittert ångrade mina val, hur jag kände uppgivenhet och hopplöshet: Jag skulle aldrig få barn, aldrig bli fri från min "man", aldrig komma bort från mitt eländiga, dystra hem. Spisen, matförrådet och vår gamla mulåsna var det jag levde för.

Nästa liv, nästa gång. Ljus /Anna

Som jag skrev tidigare så förändrades jag, och mitt liv, i grunden efter min starka upplevelse av upplysning. Det förde med sig mycket gott, som att jag blev mer fridfull och kärleksfull men jag insåg även att jag trots det jag varit med om var långt ifrån färdig, fulländad eller helig. Mycket tungt fanns kvar inom mig som behövde få bli sett, bearbetat för att sedan släppas fritt.

Det ledde till att mitt humör ibland var ojämt, jag kunde behöva mer sömn än vanligt i perioder, jag drömde mycket märkliga drömmar och jag erfor symptom på det som brukar kallas kundaliniresning. (Jag kommer skriva mer om det en annan gång men jag vill redan nu påpeka att min erfarenhet och kunskap om kundalinienergin och dess rörelse skiljer sig från vad eller hur många andra tror.)

Under åren som följde upplevde jag ett nytt, andligt uppvaknande. Jag har i hela mitt liv varit andligt sökande. Redan som barn hade jag en medfödd förståelse för bl a reinkarnation, andevärlden och sinnets makt över materian. Det som hände efter min upplevelse av upplysning var att jag nu även kunde minnas händelser från tidigare liv och sätta dessa händelser i samband med vad jag varit med om i mitt nuvarande liv. Jag började även förstå och kunna tolka mina drömmar, s.k sanndrömmar, och förutse saker i framtiden. Men jag vill inte kalla mig synsk, mina förmågor hjälper mig själv och ibland närstående men jag har inte arbetat med mina mediala förmågor. Jag tror att alla har mediala förmågor men att vissa är bättre på det än andra.

I mitt nuvarande liv har jag, som jag skrev i mitt förra inlägg, haft fertilitetsproblem. När jag började minnas mina tidigare liv blev det uppenbart för mig varför det är så:

Mitt "första" liv på jorden var under 1600-talet. Jag var en ung vacker kvinna som föddes mycket privilegiad. Min familj var förmögen och vi var släkt med Tsaren i vårt land. Som tonåring sändes jag till hovet för att genomgå min utbildning. Då jag var femton år fick jag för första gången delta i en bal och efter den följde flera. Jag hade många vänner, var populär och älskade att roa mig. Dans, kortspel och ridning var några av favoritsysselsättningarna. Så kom det sig att jag blev förälskad. Jag hade många uppvaktande kavaljerer men dem såg jag mest som vänner. Istället var det det förbjudna som lockade: Stallknekten jag mötte så gott som dagligen på mina turer till stallet. Han var bara ett par år äldre än jag, mörk och stilig. Jag föll pladask och blev naturligtvis gravid.

Det var en enorm skam på den tiden. Dessutom skulle det medföra att jag blev tillbakasänd till mina stackars föräldrar som skulle få stå där med skammen. Att se mina drömmar; min framtid som hovdam eller kanske hertiginna, mitt utsvävande liv med fester, baler och många vänner, försvinna i fjärran var otänkbart. Skammen jag och min familj skulle få leva med var omöjlig.

Min älskade fann på råd: Han kände till ett lite äldre par som var barnlösa. De var bönder, hade ganska mycket mark och ett tryggt liv. Hos dem skulle vårt barn få det bra. Allt jag behövde göra var att dölja min graviditet tills det var dags.

Min kammarjungfru måste få veta. Det var en gammal barsk kvinna med ett gott hjärta; henne kunde jag lita på. Hon hjälpte mig att snöra mig; korsetten drogs åt så hårt att jag inte kunde andas. Den blå sidenklänningen satt precis som den skulle, ingen kunde ana att jag var höggravid...

Efter balen gick jag direkt till sängs, ryggen värkte något fruktansvärt. Jag födde barnet ensam i mitt rum. Sedan kom min kammarjungfru och hjälpte mig att tvätta den lilla flickan och mig själv. Förlossningen gick väldigt fort men gjorde naturligtvis fruktansvärt ont. Jag tror att min jungfru hade varit nere i stallet och meddelat stallknekten om vad som var på gång.

Jag insisterade på att få lämna över barnet till bondparet själv. Efter att ha klätt på mig och flickan lade vi henne i en korg, över henne la jag en filt. Sedan skulle jag springa ner till grinden på baksidan där paret väntade. Slottet, eller borgen, hade trappor både på insidan och utsidan av byggnaden. Jag skulle ta dem på utsidan, vakten hade fått en peng för att göra något annat den natten. Strax innan jag gick kom jag på att flickan kanske skulle börja skrika. Jag la på en extra filt och en sjal. Hon gnydde lite, det fick inte höras så jag la på ytterligare en sjal över henne. Så sprang jag.

Väl nere vid grinden log jag stort mot paret: Det kändes som att jag var en ängel som skulle ge dem en gåva; det de allra helst ville ha. Försiktigt plockade jag bort sjalarna och lyfte upp barnet: Hon var död. Allt tyg hade kvävt den lilla. Mitt minne slutar där, i svartaste, kallaste fasa.

Jag hade varit lättjefull, självisk och omogen. Jag hade varit så rädd för upptäckt, av rädsla att mista mitt privilegiade liv, att jag satt mitt barns liv i fara. Både under graviditeten, förlossningen och efteråt då hon omkom p.g.a min vårdslöshet.

Där i slutet av 1600-talets Ryssland satte jag mig i skuld. Den skulden betalar jag på än i dag. Men nu har jag kunnat se, förstå och förlåta mig själv och den omogna, själviska flicka jag en gång var.

Nästa inlägg kommer att handla om mina nästkommande liv fram till idag.

Ljus /Anna

En dag satte jag mig i trädgården med en god bok. Det var sommar, nästan hela sommaren hade regnat bort men den här dagen var det vackert väder med klarblå himmel och sol. Jag satte mig i lä invid en vägg och läste min bok. Bredvid mig hade jag en kopp kaffe.

Det var en dag under den sista semesterveckan. Jag var deprimerad; min man och jag hade försökt få barn i flera år utan att lyckas. Hormonbehandlingen jag fick gjorde mig depressiv och överkänslig. Jag visste inte vad jag ville med livet, men jag visste vad jag inte ville:

Jag ville inte arbeta kvar på företaget jag var på. Jag ville överhuvudtaget inte arbeta heltid eller ha ett så stressigt arbete som jag då hade. Jag ville inte gå på hormonbehandling eller genomgå IVF. När jag satt där i trädgården insåg jag en sak till: Jag ville inte leva tillsammans med min man längre.

När jag äntligen lyckats identifiera dessa få, men viktiga, saker som jag inte ville. Ja då blev det lite lättare att börja fundera över vad jag egentligen ville ha i mitt liv.

Jag ville ha frid och harmoni och jag ville ha kärlek; riktig, äkta kärlek. Jag trodde att jag ville ha barn och familj men inte just då. Först ville jag resa...

En stor lättnad spred sig inom mig då jag insåg allt det här. Då visste jag inte att jag strax skulle uppleva allt det jag inte ville och allt det jag ville som obetydligt. För just då var det ju så viktigt.

När jag lägger boken ifrån mig och sluter mina ögon öppnar jag mina ögon. De ögon jag inte visste att jag hade: Jag ser hur allting skimrar runt omkring mig. Det är så oändligt vackert och jag upplever en djup frid och lycka. Jag har allt här och nu.

Den där äkta kärleken jag sökte; jag inser att jag är den kärleken. Allt omkring mig är den kärleken. Jag ser att allt hänger samman. Det finns ingen "tom rymd". Det finns bara vackert, vibrerande ljus. Små darrande ljuspunkter, små blixtar; urladdningar. Allt ser silverskimrande ut, så oändligt vackert. Jag vet att jag är ett med allt, det finns ingen åtskillnad mellan materia och ande, mellan ljus eller mörker. Den fysiska "verkligheten" försvinner när jag ser sanningen: Ljuset är och det är överallt, genomsyrar luft, kroppar, jord, plast, gas...

Ljusets hastighet, de olika frekvenserna, skapar illusionen av åtskillnad och avstånd mellan kroppar och materian. Egentligen är allt och alla ett.

jag känner inom mig att det är sant, jag upplever en tidlöshet, och en djup frid.

Hur länge det varar vet jag inte, tiden försvann. Jag var salig efteråt. I flera dagar gick jag omkring i ett euforiskt rus. Kanske tyckte min dåvarande man att jag var lite disträ... Jag kunde inte dela upplevelsen med honom, eller någon annan. Inte då.

Men jag landade igen så småningom. Arbetsveckan kom, räkningar skulle betalas och jag var tvungen att ta ställning till huruvida vi skulle fortsätta våra barnalstringsförsök eller inte. Min upplevelse förändrade mig, mer än jag förstod då. Men världen var densamma och den väntade inte bara för att jag erfarit frälsning, nåd eller upplysning; vad man nu vill kalla det. Men efter den dagen var jag som Jesus sa: I världen men inte av den.

Det som hände inom mig den där sommardagen förändrade mig för alltid och det fick verkningar i mitt liv. Ett år efteråt hade jag skilt mig, flyttat, bytt arbete och träffat en ny man. Jag hade lärt mig meditera, gått en kurs i Reiki, återupptagig mitt akvarellmålande och börjat lära mig spela piano.

På många sätt blev jag kanske en "bättre" människa. Jag lyssnade mer på mig själv och då blev jag även bättre på att lyssna på andra. Jag var fridfull för det mesta, blev inte nervös eller ängslig över småsaker längre. Jag funderade mycket på Gud, universum, religionernas inflytande över mänskligheten etc.

Men jag blev även lynnig i perioder, mycket vrede kom upp till ytan; jag blev sjuk. Inom mig bar jag på så mycket skuld, konflikter, undertryckt ilska, sorg och hat mot allt jag tyckte var orätt.

Min upplevelse i trädgården hade inte spolat bort någonting av detta. Jag blev tvungen att ta tag i det, en sak i taget. När jag sköt undan saker blev jag sjuk, fick ont eller så gick allting emot mig. Jag lärde mig sakta att leva i nuet, ta ansvar för mig själv och mitt liv. Det innebar stora förändringar och omställningar. Först efter flera år insåg jag hur stora. Vilket jobb det var!

När man hör talas om andlig upplysning hör man ofta bara det positiva. Man hör talas om de extrema fallen; där personen går omkring i ett saligt lyckorus resten av livet. Eller säger: NU är jag färdig!" För att sedan falla död, och befriad, ned. Man hör om dem som plötsligt blir mediala, kan levitera eller inte längre behöver äta eller sova.

Allt det där förekommer säkert men jag tror att det är ganska ovanligt...

För mig och många andra är det inte riktigt så dramatiskt. Man kan kanske inte ens säga: "Det var då det hände!" För många är det en process, som allt annat i livet. Det handlar om lärande, att nå denna andliga upplysning handlar om att ha uppnått ett delmål i den andliga eller själsliga läroplanen. Varken mer eller mindre än så.

Så när är man "upplyst"? Jag håller med Deepak Chopra: Man är upplyst när man känner sig upplyst. ( makt, frihet och nåd)

Du är intresserad av de här frågorna som rör andlighet, själsliv och/eller universums utveckling. Du tar reda på saker; söker information på internet, läser böcker, går kanske en kurs. Allt för att få de svar du söker, svar på frågor som: Vem är jag? Vad är meningen med livet? Hur uppstod allt? Vad händer när vi dör? Vad finns på andra sidan? Varför är en del mediala? Etc...

När du funnit dina svar, på dina frågor. Då har du ju blivit upplyst på just den nivå du just befinner dig på.

Upplysning är en process som allt annat. Det finns olika nivåer av upplysning; du är just nu exakt där du ska vara just nu, och det är egentligen det enda du behöver veta. Lita på ditt eget omdöme, lita på din intuition, gå aldrig emot din magkänsla. Man kan inte skynda på andlig utveckling. Men man kan å andra sidan fördröja den genom sitt sätt att leva och tänka.

Just nu håller mänskligheten på att slå ut i blom: Allt fler når upplysning. "Lärandemålen" vi genom denna upplysning har nått/når höjer vår kollektiva medvetandenivå; det är nödvändigt för att vi ska hänga med i universums utveckling.

Mer om andlig upplysning och vilka dessa lärandemål är och innebär kommer snart.

Ljus /Anna

Hej och välkomna till Nordensljus!

Här kommer det skrivas om andlighet, upplysning och hur vi människor kan lära oss leva i harmoni med universums, himlens och jordens rytmer och energier.

Jag som skriver här heter Anna i förnamn och jag har av flera skäl valt att vara anonym i övrigt. Läs gärna mer om mig och bloggen under presentationen.

Till en början kommer jag att skriva lite mer om mig själv och mina egna erfarenheter. Sedan kommer jag att koppla ihop dessa med vetenskap, tro och spekulativa rykten... :) 

Frågor och kommentarer är mycket välkommet.

Ljus /Anna