Reinkarnation, eller själavandring, är en vanlig tro bland flera folkslag, framförallt i öst. Ordet är hämtat från laitn och betyder "åter i kött". Grundläggande i reinkarnationsläran är att människan har en själ, psykisk energi, som aldrig dör. Istället vandrar själen, byter kropp eller tar olika form.

Exakt hur man tror varierar mycket mellan olika religioner och trosföreställningar; vissa tror att allt är besjälat och att allt liv reinkarnerar. Andra tror att det bara är djur och människor som gör det (av ordet "åter i kött"). En del tror att vi klättrar på en hierarkisk stege genom vår själavandring: Vi utvecklas hela tiden, går exempelvis från att ha varit ett djur till att i nästa liv bli en människa. Enligt vissa trosföreställningar kan vi straffas genom att gå bakåt i denna hierarki. En dålig människa skulle då kunna återfödas som en skalbagge eller kanske spindel...

Jag har berättat om mina egna minnen från tidigare liv på jorden så det står väl redan klart att jag tror på reinkarnation. :)

Men jag tänkte försöka förklara hur jag ser på fenomenet.

Jag tror att vi utvecklas cykliskt och spiralformat, i en slags uppåtgående spiral. Så samtidigt som allting, även livet, går i cykler; börjar om, om och om igen, så rör vi oss ändå framåt eller uppåt om man så vill. Vi invecklas inte - vi utvecklas på vår resa.

Detta innebär att vi aldrig kan gå bakåt i vår utveckling, vi strävar hela tiden framåt. En människa kan med andra ord inte tillbakautvecklas genom att återfödas som en val eller björn. Djuren har sin karma, sin egna reinkarnationscykel och väg, vi människor har våran även om vi lever tillsammans med djur och växter på vår planet.

Karma och reinkarnation hör ihop. Karma handlar om orsak och verkan, att det vi ger ut får vi tillbaka. Våra tankar, ord och gärningar är våra egna skapelser, och dem måste vi alltid ta ansvar för. Förr eller senare möter vi våra skapelser; den energi vi sände ut då vi sa, gjorde eller tänket någonting. Det beror på att allting i universum är gjort av samma grundläggande energi, så man kan säga att vi i vårt växande hela tiden är sammankopplade med andra människor, djuren, naturen, själva planeten och universum.

Energin är i grunden den samma oavsett om vi talar om en människa, ett soffbord eller en stjärna i fjärran: Vi består i grunden av en och samma energi.

Jag kommer att återkomma till detta i senare inlägg men jag tar upp det här eftersom det är viktigt för förståelsen av hur karma fungerar.

Om universum består av samma energi är det logiskt att se att allting hänger samman, att det egentligen inte finns någon riktig åtskillnad mellan kroppar, gas eller det vi ser som tom rymd.

Att rymden aldrig tar slut vet vi intelektuellt; men det är omöjligt för människan att verkligen förstå eftersom vi själva, alltså våra kroppar, och allt syn- och kännbart omkring oss; vår verklighet, är ändlig.

Som en tankemodell skulle vi kunna tänka oss att rymden, universum, är ändligt. Kanske har universum ytterst formen av en humanoid? (Alltså samma kroppsform som vi människor).

Tänk dig då att hela universum med miljader solsystem och palaneter ryms inom denna kropp. I kroppen blir det självklart att allt hänger samman. Men vi kan föstå varför en cell kan tro sig vara åtskild från alla andra celler eller varför en grupp celler i levern tror att levern med dess invånare är det enda som existerar.

I själva verket existerar hela universum inom en och samma kropp, allting hänger samman och är beroende av vartannat. Ingenting "försvinner" någonsin från denna kropp eller enhet. Allting bara cirkulerar och byter emellanåt skepnad. Celler dör, bryts ned till mindre delar för att sedan byggas upp igen och delta i skapandet av nya celler och organ.

Likadant är det med livet på jorden och med vår reinkarnationscykel. Våra själar utvecklas genom våra lisvtider, vi förflyttar oss och vi ändrar form. Vi har blivit skapade; men vi skapar också. Och som skapare, eller medskapare, i universum tar vi ansvar för det vi skapar. Det är en universiell lag.

Då du tänker en tanke sänder du ut en energi. Karaktären på din tanke (om den är arg, ledsen, glad, illvillig, avundsjuk, medlidande etc.) ger den energin en särskild egenskap. Energin flyttar sig alltid ut från dig och påverkar allt det du hänger samman med (vilket alltså är hela universum). Man kan tänka sig att tanken, energin, går ut från dig på samma sätt som ringar på vattnet utgår från en enda droppe. Men till skillnad från i vattnet, så dör aldrig denna rörelse ut. Då din tanke har fortplantat sig ut i hela universum, den här kroppen som vi tänker oss, ja då börjar den sedan röra sig inåt igen - tillbaka till källan, som är du.

Det som händer med energin du sänt ut är att den under sin resa växer. Det är en annan universiell lag: Allt du ger ut får du åter, flera gånger om. Om du ger ut en ond tanke, eller gör någonting elakt får du alltid tillbaka denna energi, fast då har den alltså växt: Du får tillbaka mer än du gav ut. Det här är inte ett straff för dina handlingar, det är bara så universum fungerar; som en enorm kopieringsmaskin (allt som ges ut mångfaldigas) och som en återvinningscetral (all energi cirkulerar) på samma gång.

Karman uppstår alltså med dina handlingar. När du ger ut gott får du gott tillbaka, mer än vad du från början gav ut. När du ger ut ont får du ont tillbaka, också här mer än vad du från början gav ut. Ibland "straffas" vi direkt för våra handlingar: Det går snabbt för energin att röra sig från och tillbaks till dig själv. Ibland går det långsamt, speciellt då vi har gett ut riktigt "tung" eller negativ energi. Då kanske man inte drabbas av denna energi förrens i sitt nästa liv.

(I vår tid går det snabbare för energin att röra sig från och tillbaks till oss. "Somliga straffar Gud direkt" är ett ordspråk som alltmer blir gällande ;) Det beror på energimässiga förändringar som jorden, och allt liv på planeten just nu genomgår. Mer om det kommer i ett annat inlägg).

Vi har långsamt lärt oss detta: Lagen om orsak och verkan. Det du ger ut får du alltid, förr eller senare tillbaka.

För var gång vi ger ut tung och trög energi, (långsam energi är det vi upplever som negativ energi), så orsakar vi en obalans i universum. Då vi själva sedan får tillbaka denna energi som vi alltså är skapare för, är det därför enormt viktigt att vi tar emot den, tar ansvar för den. Att reagera med att att slå tillbaka, försvara sig mot sin egen skapelse orsakar bara större obalans. Och det är det vi människor har sysslat med de senaste femtusen år sedan eller så.

Nu har vi kommit till en punkt då allt fler av oss blir medvetna om lagen om orsak och verkan. I och med det börjar vi alltmer att ta ansvar för våra tankar, ord och gärningar. Vi blir mer benägna att sammarbeta, hålla fred och leva i harmoni med vår planet. Vi börjar förstå vad Jesus och andra stora läromästare en gång försökte lära oss: Behandla din nästa så som du vill bli behandlad själv.

Reinkarnationen, eller återfödelsen, innebär att ingenting i vårt universum någonsin försvinner. Allt föds på nytt, allt utvecklas, förflyttar sig och förändrar sig. Liv är rörelse. Big bang händer hela tiden, på olika platser. Dessa enorma energiutlösningar är universums hjärtslag.

Stjärnor föds och dör, planeter likaså. Alla planeter lever och föder liv. Livets cykler, födelse och död, är naturligt och återkommande i hela universum. Död så som vi i västvärlden har sett en; att allt blir svart och upphör att existera, är omöjlig.

Vad händer då mellan våra liv här på jorden?

Hur är det på "andra sidan" och vad gör vi där?

Hur kan vi medvetet påverka vår karma?

De frågorna ska jag försöka besvara i kommande inlägg.

Ljus /Anna   

En dag satte jag mig i trädgården med en god bok. Det var sommar, nästan hela sommaren hade regnat bort men den här dagen var det vackert väder med klarblå himmel och sol. Jag satte mig i lä invid en vägg och läste min bok. Bredvid mig hade jag en kopp kaffe.

Det var en dag under den sista semesterveckan. Jag var deprimerad; min man och jag hade försökt få barn i flera år utan att lyckas. Hormonbehandlingen jag fick gjorde mig depressiv och överkänslig. Jag visste inte vad jag ville med livet, men jag visste vad jag inte ville:

Jag ville inte arbeta kvar på företaget jag var på. Jag ville överhuvudtaget inte arbeta heltid eller ha ett så stressigt arbete som jag då hade. Jag ville inte gå på hormonbehandling eller genomgå IVF. När jag satt där i trädgården insåg jag en sak till: Jag ville inte leva tillsammans med min man längre.

När jag äntligen lyckats identifiera dessa få, men viktiga, saker som jag inte ville. Ja då blev det lite lättare att börja fundera över vad jag egentligen ville ha i mitt liv.

Jag ville ha frid och harmoni och jag ville ha kärlek; riktig, äkta kärlek. Jag trodde att jag ville ha barn och familj men inte just då. Först ville jag resa...

En stor lättnad spred sig inom mig då jag insåg allt det här. Då visste jag inte att jag strax skulle uppleva allt det jag inte ville och allt det jag ville som obetydligt. För just då var det ju så viktigt.

När jag lägger boken ifrån mig och sluter mina ögon öppnar jag mina ögon. De ögon jag inte visste att jag hade: Jag ser hur allting skimrar runt omkring mig. Det är så oändligt vackert och jag upplever en djup frid och lycka. Jag har allt här och nu.

Den där äkta kärleken jag sökte; jag inser att jag är den kärleken. Allt omkring mig är den kärleken. Jag ser att allt hänger samman. Det finns ingen "tom rymd". Det finns bara vackert, vibrerande ljus. Små darrande ljuspunkter, små blixtar; urladdningar. Allt ser silverskimrande ut, så oändligt vackert. Jag vet att jag är ett med allt, det finns ingen åtskillnad mellan materia och ande, mellan ljus eller mörker. Den fysiska "verkligheten" försvinner när jag ser sanningen: Ljuset är och det är överallt, genomsyrar luft, kroppar, jord, plast, gas...

Ljusets hastighet, de olika frekvenserna, skapar illusionen av åtskillnad och avstånd mellan kroppar och materian. Egentligen är allt och alla ett.

jag känner inom mig att det är sant, jag upplever en tidlöshet, och en djup frid.

Hur länge det varar vet jag inte, tiden försvann. Jag var salig efteråt. I flera dagar gick jag omkring i ett euforiskt rus. Kanske tyckte min dåvarande man att jag var lite disträ... Jag kunde inte dela upplevelsen med honom, eller någon annan. Inte då.

Men jag landade igen så småningom. Arbetsveckan kom, räkningar skulle betalas och jag var tvungen att ta ställning till huruvida vi skulle fortsätta våra barnalstringsförsök eller inte. Min upplevelse förändrade mig, mer än jag förstod då. Men världen var densamma och den väntade inte bara för att jag erfarit frälsning, nåd eller upplysning; vad man nu vill kalla det. Men efter den dagen var jag som Jesus sa: I världen men inte av den.

Det som hände inom mig den där sommardagen förändrade mig för alltid och det fick verkningar i mitt liv. Ett år efteråt hade jag skilt mig, flyttat, bytt arbete och träffat en ny man. Jag hade lärt mig meditera, gått en kurs i Reiki, återupptagig mitt akvarellmålande och börjat lära mig spela piano.

På många sätt blev jag kanske en "bättre" människa. Jag lyssnade mer på mig själv och då blev jag även bättre på att lyssna på andra. Jag var fridfull för det mesta, blev inte nervös eller ängslig över småsaker längre. Jag funderade mycket på Gud, universum, religionernas inflytande över mänskligheten etc.

Men jag blev även lynnig i perioder, mycket vrede kom upp till ytan; jag blev sjuk. Inom mig bar jag på så mycket skuld, konflikter, undertryckt ilska, sorg och hat mot allt jag tyckte var orätt.

Min upplevelse i trädgården hade inte spolat bort någonting av detta. Jag blev tvungen att ta tag i det, en sak i taget. När jag sköt undan saker blev jag sjuk, fick ont eller så gick allting emot mig. Jag lärde mig sakta att leva i nuet, ta ansvar för mig själv och mitt liv. Det innebar stora förändringar och omställningar. Först efter flera år insåg jag hur stora. Vilket jobb det var!

När man hör talas om andlig upplysning hör man ofta bara det positiva. Man hör talas om de extrema fallen; där personen går omkring i ett saligt lyckorus resten av livet. Eller säger: NU är jag färdig!" För att sedan falla död, och befriad, ned. Man hör om dem som plötsligt blir mediala, kan levitera eller inte längre behöver äta eller sova.

Allt det där förekommer säkert men jag tror att det är ganska ovanligt...

För mig och många andra är det inte riktigt så dramatiskt. Man kan kanske inte ens säga: "Det var då det hände!" För många är det en process, som allt annat i livet. Det handlar om lärande, att nå denna andliga upplysning handlar om att ha uppnått ett delmål i den andliga eller själsliga läroplanen. Varken mer eller mindre än så.

Så när är man "upplyst"? Jag håller med Deepak Chopra: Man är upplyst när man känner sig upplyst. ( makt, frihet och nåd)

Du är intresserad av de här frågorna som rör andlighet, själsliv och/eller universums utveckling. Du tar reda på saker; söker information på internet, läser böcker, går kanske en kurs. Allt för att få de svar du söker, svar på frågor som: Vem är jag? Vad är meningen med livet? Hur uppstod allt? Vad händer när vi dör? Vad finns på andra sidan? Varför är en del mediala? Etc...

När du funnit dina svar, på dina frågor. Då har du ju blivit upplyst på just den nivå du just befinner dig på.

Upplysning är en process som allt annat. Det finns olika nivåer av upplysning; du är just nu exakt där du ska vara just nu, och det är egentligen det enda du behöver veta. Lita på ditt eget omdöme, lita på din intuition, gå aldrig emot din magkänsla. Man kan inte skynda på andlig utveckling. Men man kan å andra sidan fördröja den genom sitt sätt att leva och tänka.

Just nu håller mänskligheten på att slå ut i blom: Allt fler når upplysning. "Lärandemålen" vi genom denna upplysning har nått/når höjer vår kollektiva medvetandenivå; det är nödvändigt för att vi ska hänga med i universums utveckling.

Mer om andlig upplysning och vilka dessa lärandemål är och innebär kommer snart.

Ljus /Anna