Jag är i fyra-femårsåldern, pojke den här gången, och jag springer vettskrämd genom en korridor. Det är i slutet av 1920-talet och jag lever med min pappa och bror i ett hus någonstans i Polen. Min mor är död och min syster rymde hemifrån då hon var 12.

Nu jagas jag av min far; han är berusad, full av vrede och galenskap. I ena handen håller han bältet i högsta hugg. Jag vet vad som vankas, att jag kommer få ordentligt med stryk. Det är bara vi hemma, ingen kommer att undsätta mig så jag springer för livet. I slutet av korridoren faller jag framstupa på knäna, en enorm fasa fyller mig, jag tror att far kan komma att slå ihjäl mig den här gången. Uppgivenheten och skräcken förlamar mig och med ens är han över mig.

Bältet slår inte som jag trodde, istället dras mina hängslebyxor bryskt ner och det som händer sedan är värre än vad någon femåring pojke kan ta in i sitt medvetande. Så mitt medvetande blir kvar utanför, bevittnar galenskapen och ondskan utan känslor.

Jag är vuxen, min bror och jag lyckades till slut rymma vi också. Vi bär en gemensam skam, en svart hemlighet med oss. Den binder oss hårt samman; livet utan varandra känns otänkbart. Då andra världskriget bryter ut är vi båda gifta. Vi bor i Warszava och inser snabbt att vi inte kommer kunna bo kvar där. Min bror reser iväg för att finna en lösning.

Vår far deltog i första världskriget och vi skyllde hans drickande och ondskefulla galenskap på kriget. Vi skulle aldrig någonsin delta i något krig. Vi tänkte inte ta värvning eller infinna oss vid någon inskrivning.

Mon bror lyckades och mot våra fruars vilja flyttar vi långt ut på landet i N Polen. Huset vi köpt elle hyrt är stort och vi har en del land. Vi kommer kunna leva här tills kriget tar slut, det är vi säkra på. Våra fruar är inte lika förtjusta. De skanar vänner och familj och känner sig inte säkra så långt ifrån civilisationen.

Min brors fru blir snart gravid, jag glädjs med dem samtidigt som jag blir avundsjuk: Att få barn känns viktigt för mig, men min fru vill inte sätta barn till en värld i krig.

En dag kommer en man från den närmst belägna byn för att varna oss. Vi känner honom sedan innan och vet att vi kan lita på honom. Militären är på väg; de letar desertörer. Det var väntat, vi är förberedda. Eftersom vi aldrig infann oss vid inskrivningen räknas vi som desertörer. Nu är det bråttom: Vi packar filtar, kokkärl och andra förnödenheter och ger oss av i en öppen Jeep.

Det är i mars 1943. Vi kör som planerat mot skogen men vi hade inte räknat med att det skulle ligga kvar så mycket snö där. Vi kör fast och tvingas vända.

Övertygade om att vi har ett par dagars försprång får vi ändå inte panik. Vi tänker köra tillbaka förbi huset och ut på en större väg. Om vi tar norrut så borde vi komma före patrullen.

Men vi hade fel. Redan på avstånd ser jag till min fasa att det står militärfordon på vår tomt. Det är lönlöst att vända, vi kommer inte igenom skogen och dessutom har de redan sett oss...

Vi kör fram till huset, våra fruar står på trappan, ser anklagande på oss och gråter. Min brors fru håller handen på magen. Jag blir bedrövad: Vad kommer att hända med dem nu? Den frågan hade vi aldrig ställt oss.

Vi förs bort och skickas till fronten.

Det har uppstått ett dödläge; i flera dygn har vi legat i en lerpöl och väntat på att fienden ska visa sig. Reser vi oss blir vi skjutna. Det hällregnar hela tiden. Jag är så trött. Försöker jag sova åker ansiktet ned i leran och jag vaknar till av att inte kunna andas. Jag har inte varit så trött, hungrig och frusen förr i hela mitt liv.

Min bror finns hela tiden vid min sida. Men han kan hantera situationen bättre.

Själv får jag en psykos: Jag inser plötsligt att vi krigar helt i onödan! Allt är ett skämt... Jag reser mig skrattandes upp. Innan någon lyckas hejda mig har jag kravlat upp på kanten, tagit av mig min hjälm och med den i ena handen och mitt gevär i andra handen håller jag ut armarna, gapskrattar och skriker: "Kom nu så går vi hem gubbar!"

I det ögonblicket var jag säker på att alla andra skulle inse detsamma som jag just insett: Att kriget var meningslöst, vi hade blivit manipulerade. Vi låg i en iskall lervälling, svalt och dödade varandra helt i onöda. Vi kunde bara kasta vapnen, ta varandra i hand och gå hem till en varm stuga, en brasa, ett mål ,mat. Vär där skulle vi fortsätta skratta åt vår egen galenskap...

Allt det där hann fara genom mitt huvud innan jag kastades bakåt, ned i lerpölen igen. På ett ögonblick var min bror över mig. Han höll för min hals, skrek i mitt öra men jag hörde inte vad för nu sköts det vilt omkring oss.

Jag dog där; drunknade i leran och av mitt eget blod med min förtvivlade bror vid min sida.

Vad som hände honom, min fru och hans fru och deras ofödda barn vet jag inte. Men jag vet att min dåvarande bror och hans dåvarande fru är här idag. Något äldre än jag själv, vilket betyder att de måste ha dött ganska snart efter mig.

Mannen som då var min bror är idag mycket intresserad av allt som rör andra världskriget och speciellt koncentrationslägren i Ryssland. Det har fått mig att undra. Han fann sin fru igen i detta liv. De hade ett passionerat förhållande i några år men det varade inte. När hon blev gravid miste hon allt mer tillit till sin man.

Hon och jag är goda vänner men jag har inte berättat om mina minnen från tidigare liv. Då deras barn föddes ville hon flytta från huset de byggt tillsammans.

I mitt förra liva sa min brors fru ofta till mig: "Jag vill inte bo här, det är han som vill ha det här stora, dystra huset, inte jag!" Hon syftade på den påtvingade flytten från allt hon hade kärt. Min bror och jag gjorde vad vi trodde var bäst och säkrast, kanske hade vi fel.

När Hanna för några år sedan satt på trappan utanför huset som hon och min "ex-bror" hade byggt och sa: "Jag ville aldrig bo här. Det var han som ville det. han som ville ha det här stora huset!" ja då rös jag så att nackhåren reste sig. det fanns inga tvivel på vem hon var, vem hennes man var eller vem jag var längre.

Nu är jag här, i det här livet och det är egentligen allt som räknas. Men att minnas vad jag tidigare gått igenom har fungerat som ett sätt att spåra upp ett ursprungligt trauma. Sedan har jag kunnat se hur jag försökt rätta till och läka detta och hur jag i mina fösök ofta dragit på mig flera trauman.

Lite mer om mig själv och vad jag gått igenom i detta liv kommer nästa gång.

Med ljus /Anna

"Framtiden är bara en fantasi, ännu inte verklig. Dåtiden har redan passerat, den är bara bilder i minnet, inte längre verkliga. Det är bara här och nu som verkligen är. Det är i nuet, och bara där som vi har maket att agera."

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Hej! Anna kan tyvärr inte blogga här längre, ev kommer hon tillbaka längre fram. Bloggen får stå kvar tills vidare och hon hälsar så gott. /en vän ...

Jag har skrivit förut om tid, rum och dimensioner. Här vill jag bara förtydliga vad de olika dimensionerna har för funktion.   En dimension  är samma sak som ett frekvensområde. På radion kan vi tona in till olika frekvensområden: Olika kanaler. ...

"Eld kan inte bränna den, vatten kan inte dränka den, vind kan inte torka den, vapen kan inte hugga den. Den är uråldrig, den är ofödd och den dör aldrig."   Indiskt ordspråk om själen       Med ljus /Anna ...

Ja, en familjemedlem somnade in för några dagar sedan. Sorgen är tung och han saknas väldigt mycket. Jag återkommer till  bloggen när ron infinner sig i själen igen. Ta hand om varandra därute, man vet aldrig vad som väntar bakom knuten...   Med ...

Ber om ursäkt för att det har dröjt men ytterligare en rejäl förkylning har drabbat mig. Nu sitter jag och snörvlar med morgonrocken på och katten i knät tillsammans med datorn...   Jag deltog i en gruppmeditation för fullmånen i går kväll. Det ...