Reinkarnation, eller själavandring, är en vanlig tro bland flera folkslag, framförallt i öst. Ordet är hämtat från laitn och betyder "åter i kött". Grundläggande i reinkarnationsläran är att människan har en själ, psykisk energi, som aldrig dör. Istället vandrar själen, byter kropp eller tar olika form.

Exakt hur man tror varierar mycket mellan olika religioner och trosföreställningar; vissa tror att allt är besjälat och att allt liv reinkarnerar. Andra tror att det bara är djur och människor som gör det (av ordet "åter i kött"). En del tror att vi klättrar på en hierarkisk stege genom vår själavandring: Vi utvecklas hela tiden, går exempelvis från att ha varit ett djur till att i nästa liv bli en människa. Enligt vissa trosföreställningar kan vi straffas genom att gå bakåt i denna hierarki. En dålig människa skulle då kunna återfödas som en skalbagge eller kanske spindel...

Jag har berättat om mina egna minnen från tidigare liv på jorden så det står väl redan klart att jag tror på reinkarnation. :)

Men jag tänkte försöka förklara hur jag ser på fenomenet.

Jag tror att vi utvecklas cykliskt och spiralformat, i en slags uppåtgående spiral. Så samtidigt som allting, även livet, går i cykler; börjar om, om och om igen, så rör vi oss ändå framåt eller uppåt om man så vill. Vi invecklas inte - vi utvecklas på vår resa.

Detta innebär att vi aldrig kan gå bakåt i vår utveckling, vi strävar hela tiden framåt. En människa kan med andra ord inte tillbakautvecklas genom att återfödas som en val eller björn. Djuren har sin karma, sin egna reinkarnationscykel och väg, vi människor har våran även om vi lever tillsammans med djur och växter på vår planet.

Karma och reinkarnation hör ihop. Karma handlar om orsak och verkan, att det vi ger ut får vi tillbaka. Våra tankar, ord och gärningar är våra egna skapelser, och dem måste vi alltid ta ansvar för. Förr eller senare möter vi våra skapelser; den energi vi sände ut då vi sa, gjorde eller tänket någonting. Det beror på att allting i universum är gjort av samma grundläggande energi, så man kan säga att vi i vårt växande hela tiden är sammankopplade med andra människor, djuren, naturen, själva planeten och universum.

Energin är i grunden den samma oavsett om vi talar om en människa, ett soffbord eller en stjärna i fjärran: Vi består i grunden av en och samma energi.

Jag kommer att återkomma till detta i senare inlägg men jag tar upp det här eftersom det är viktigt för förståelsen av hur karma fungerar.

Om universum består av samma energi är det logiskt att se att allting hänger samman, att det egentligen inte finns någon riktig åtskillnad mellan kroppar, gas eller det vi ser som tom rymd.

Att rymden aldrig tar slut vet vi intelektuellt; men det är omöjligt för människan att verkligen förstå eftersom vi själva, alltså våra kroppar, och allt syn- och kännbart omkring oss; vår verklighet, är ändlig.

Som en tankemodell skulle vi kunna tänka oss att rymden, universum, är ändligt. Kanske har universum ytterst formen av en humanoid? (Alltså samma kroppsform som vi människor).

Tänk dig då att hela universum med miljader solsystem och palaneter ryms inom denna kropp. I kroppen blir det självklart att allt hänger samman. Men vi kan föstå varför en cell kan tro sig vara åtskild från alla andra celler eller varför en grupp celler i levern tror att levern med dess invånare är det enda som existerar.

I själva verket existerar hela universum inom en och samma kropp, allting hänger samman och är beroende av vartannat. Ingenting "försvinner" någonsin från denna kropp eller enhet. Allting bara cirkulerar och byter emellanåt skepnad. Celler dör, bryts ned till mindre delar för att sedan byggas upp igen och delta i skapandet av nya celler och organ.

Likadant är det med livet på jorden och med vår reinkarnationscykel. Våra själar utvecklas genom våra lisvtider, vi förflyttar oss och vi ändrar form. Vi har blivit skapade; men vi skapar också. Och som skapare, eller medskapare, i universum tar vi ansvar för det vi skapar. Det är en universiell lag.

Då du tänker en tanke sänder du ut en energi. Karaktären på din tanke (om den är arg, ledsen, glad, illvillig, avundsjuk, medlidande etc.) ger den energin en särskild egenskap. Energin flyttar sig alltid ut från dig och påverkar allt det du hänger samman med (vilket alltså är hela universum). Man kan tänka sig att tanken, energin, går ut från dig på samma sätt som ringar på vattnet utgår från en enda droppe. Men till skillnad från i vattnet, så dör aldrig denna rörelse ut. Då din tanke har fortplantat sig ut i hela universum, den här kroppen som vi tänker oss, ja då börjar den sedan röra sig inåt igen - tillbaka till källan, som är du.

Det som händer med energin du sänt ut är att den under sin resa växer. Det är en annan universiell lag: Allt du ger ut får du åter, flera gånger om. Om du ger ut en ond tanke, eller gör någonting elakt får du alltid tillbaka denna energi, fast då har den alltså växt: Du får tillbaka mer än du gav ut. Det här är inte ett straff för dina handlingar, det är bara så universum fungerar; som en enorm kopieringsmaskin (allt som ges ut mångfaldigas) och som en återvinningscetral (all energi cirkulerar) på samma gång.

Karman uppstår alltså med dina handlingar. När du ger ut gott får du gott tillbaka, mer än vad du från början gav ut. När du ger ut ont får du ont tillbaka, också här mer än vad du från början gav ut. Ibland "straffas" vi direkt för våra handlingar: Det går snabbt för energin att röra sig från och tillbaks till dig själv. Ibland går det långsamt, speciellt då vi har gett ut riktigt "tung" eller negativ energi. Då kanske man inte drabbas av denna energi förrens i sitt nästa liv.

(I vår tid går det snabbare för energin att röra sig från och tillbaks till oss. "Somliga straffar Gud direkt" är ett ordspråk som alltmer blir gällande ;) Det beror på energimässiga förändringar som jorden, och allt liv på planeten just nu genomgår. Mer om det kommer i ett annat inlägg).

Vi har långsamt lärt oss detta: Lagen om orsak och verkan. Det du ger ut får du alltid, förr eller senare tillbaka.

För var gång vi ger ut tung och trög energi, (långsam energi är det vi upplever som negativ energi), så orsakar vi en obalans i universum. Då vi själva sedan får tillbaka denna energi som vi alltså är skapare för, är det därför enormt viktigt att vi tar emot den, tar ansvar för den. Att reagera med att att slå tillbaka, försvara sig mot sin egen skapelse orsakar bara större obalans. Och det är det vi människor har sysslat med de senaste femtusen år sedan eller så.

Nu har vi kommit till en punkt då allt fler av oss blir medvetna om lagen om orsak och verkan. I och med det börjar vi alltmer att ta ansvar för våra tankar, ord och gärningar. Vi blir mer benägna att sammarbeta, hålla fred och leva i harmoni med vår planet. Vi börjar förstå vad Jesus och andra stora läromästare en gång försökte lära oss: Behandla din nästa så som du vill bli behandlad själv.

Reinkarnationen, eller återfödelsen, innebär att ingenting i vårt universum någonsin försvinner. Allt föds på nytt, allt utvecklas, förflyttar sig och förändrar sig. Liv är rörelse. Big bang händer hela tiden, på olika platser. Dessa enorma energiutlösningar är universums hjärtslag.

Stjärnor föds och dör, planeter likaså. Alla planeter lever och föder liv. Livets cykler, födelse och död, är naturligt och återkommande i hela universum. Död så som vi i västvärlden har sett en; att allt blir svart och upphör att existera, är omöjlig.

Vad händer då mellan våra liv här på jorden?

Hur är det på "andra sidan" och vad gör vi där?

Hur kan vi medvetet påverka vår karma?

De frågorna ska jag försöka besvara i kommande inlägg.

Ljus /Anna   

Jag är i fyra-femårsåldern, pojke den här gången, och jag springer vettskrämd genom en korridor. Det är i slutet av 1920-talet och jag lever med min pappa och bror i ett hus någonstans i Polen. Min mor är död och min syster rymde hemifrån då hon var 12.

Nu jagas jag av min far; han är berusad, full av vrede och galenskap. I ena handen håller han bältet i högsta hugg. Jag vet vad som vankas, att jag kommer få ordentligt med stryk. Det är bara vi hemma, ingen kommer att undsätta mig så jag springer för livet. I slutet av korridoren faller jag framstupa på knäna, en enorm fasa fyller mig, jag tror att far kan komma att slå ihjäl mig den här gången. Uppgivenheten och skräcken förlamar mig och med ens är han över mig.

Bältet slår inte som jag trodde, istället dras mina hängslebyxor bryskt ner och det som händer sedan är värre än vad någon femåring pojke kan ta in i sitt medvetande. Så mitt medvetande blir kvar utanför, bevittnar galenskapen och ondskan utan känslor.

Jag är vuxen, min bror och jag lyckades till slut rymma vi också. Vi bär en gemensam skam, en svart hemlighet med oss. Den binder oss hårt samman; livet utan varandra känns otänkbart. Då andra världskriget bryter ut är vi båda gifta. Vi bor i Warszava och inser snabbt att vi inte kommer kunna bo kvar där. Min bror reser iväg för att finna en lösning.

Vår far deltog i första världskriget och vi skyllde hans drickande och ondskefulla galenskap på kriget. Vi skulle aldrig någonsin delta i något krig. Vi tänkte inte ta värvning eller infinna oss vid någon inskrivning.

Mon bror lyckades och mot våra fruars vilja flyttar vi långt ut på landet i N Polen. Huset vi köpt elle hyrt är stort och vi har en del land. Vi kommer kunna leva här tills kriget tar slut, det är vi säkra på. Våra fruar är inte lika förtjusta. De skanar vänner och familj och känner sig inte säkra så långt ifrån civilisationen.

Min brors fru blir snart gravid, jag glädjs med dem samtidigt som jag blir avundsjuk: Att få barn känns viktigt för mig, men min fru vill inte sätta barn till en värld i krig.

En dag kommer en man från den närmst belägna byn för att varna oss. Vi känner honom sedan innan och vet att vi kan lita på honom. Militären är på väg; de letar desertörer. Det var väntat, vi är förberedda. Eftersom vi aldrig infann oss vid inskrivningen räknas vi som desertörer. Nu är det bråttom: Vi packar filtar, kokkärl och andra förnödenheter och ger oss av i en öppen Jeep.

Det är i mars 1943. Vi kör som planerat mot skogen men vi hade inte räknat med att det skulle ligga kvar så mycket snö där. Vi kör fast och tvingas vända.

Övertygade om att vi har ett par dagars försprång får vi ändå inte panik. Vi tänker köra tillbaka förbi huset och ut på en större väg. Om vi tar norrut så borde vi komma före patrullen.

Men vi hade fel. Redan på avstånd ser jag till min fasa att det står militärfordon på vår tomt. Det är lönlöst att vända, vi kommer inte igenom skogen och dessutom har de redan sett oss...

Vi kör fram till huset, våra fruar står på trappan, ser anklagande på oss och gråter. Min brors fru håller handen på magen. Jag blir bedrövad: Vad kommer att hända med dem nu? Den frågan hade vi aldrig ställt oss.

Vi förs bort och skickas till fronten.

Det har uppstått ett dödläge; i flera dygn har vi legat i en lerpöl och väntat på att fienden ska visa sig. Reser vi oss blir vi skjutna. Det hällregnar hela tiden. Jag är så trött. Försöker jag sova åker ansiktet ned i leran och jag vaknar till av att inte kunna andas. Jag har inte varit så trött, hungrig och frusen förr i hela mitt liv.

Min bror finns hela tiden vid min sida. Men han kan hantera situationen bättre.

Själv får jag en psykos: Jag inser plötsligt att vi krigar helt i onödan! Allt är ett skämt... Jag reser mig skrattandes upp. Innan någon lyckas hejda mig har jag kravlat upp på kanten, tagit av mig min hjälm och med den i ena handen och mitt gevär i andra handen håller jag ut armarna, gapskrattar och skriker: "Kom nu så går vi hem gubbar!"

I det ögonblicket var jag säker på att alla andra skulle inse detsamma som jag just insett: Att kriget var meningslöst, vi hade blivit manipulerade. Vi låg i en iskall lervälling, svalt och dödade varandra helt i onöda. Vi kunde bara kasta vapnen, ta varandra i hand och gå hem till en varm stuga, en brasa, ett mål ,mat. Vär där skulle vi fortsätta skratta åt vår egen galenskap...

Allt det där hann fara genom mitt huvud innan jag kastades bakåt, ned i lerpölen igen. På ett ögonblick var min bror över mig. Han höll för min hals, skrek i mitt öra men jag hörde inte vad för nu sköts det vilt omkring oss.

Jag dog där; drunknade i leran och av mitt eget blod med min förtvivlade bror vid min sida.

Vad som hände honom, min fru och hans fru och deras ofödda barn vet jag inte. Men jag vet att min dåvarande bror och hans dåvarande fru är här idag. Något äldre än jag själv, vilket betyder att de måste ha dött ganska snart efter mig.

Mannen som då var min bror är idag mycket intresserad av allt som rör andra världskriget och speciellt koncentrationslägren i Ryssland. Det har fått mig att undra. Han fann sin fru igen i detta liv. De hade ett passionerat förhållande i några år men det varade inte. När hon blev gravid miste hon allt mer tillit till sin man.

Hon och jag är goda vänner men jag har inte berättat om mina minnen från tidigare liv. Då deras barn föddes ville hon flytta från huset de byggt tillsammans.

I mitt förra liva sa min brors fru ofta till mig: "Jag vill inte bo här, det är han som vill ha det här stora, dystra huset, inte jag!" Hon syftade på den påtvingade flytten från allt hon hade kärt. Min bror och jag gjorde vad vi trodde var bäst och säkrast, kanske hade vi fel.

När Hanna för några år sedan satt på trappan utanför huset som hon och min "ex-bror" hade byggt och sa: "Jag ville aldrig bo här. Det var han som ville det. han som ville ha det här stora huset!" ja då rös jag så att nackhåren reste sig. det fanns inga tvivel på vem hon var, vem hennes man var eller vem jag var längre.

Nu är jag här, i det här livet och det är egentligen allt som räknas. Men att minnas vad jag tidigare gått igenom har fungerat som ett sätt att spåra upp ett ursprungligt trauma. Sedan har jag kunnat se hur jag försökt rätta till och läka detta och hur jag i mina fösök ofta dragit på mig flera trauman.

Lite mer om mig själv och vad jag gått igenom i detta liv kommer nästa gång.

Med ljus /Anna

"Framtiden är bara en fantasi, ännu inte verklig. Dåtiden har redan passerat, den är bara bilder i minnet, inte längre verkliga. Det är bara här och nu som verkligen är. Det är i nuet, och bara där som vi har maket att agera."

Jag minns inte mer efter det att jag fann mitt barn dött i korgen. Istället hoppade minnet över till nästa liv, någon gång under 1800-talet i sydvästra USA:

Jag står i ett stort kök. Det enda som egentligen talar om för mig att det är ett kök är en svart järnpis till höger om mig. Den är utsirad med bokstäver på ugnsluckan och förmodligen det vackraste i det annars kala rummet. Jag bor i en stuga med brädgolv och brädväggar. Det finns ett enda fönster i rummet med små, glasade rutor. Bräderna är gamla, slitna och bruna av smuts. Här och där kan man se ut mellan gliporna i väggarna.

Jag står mitt i köket, i handen håller jag en glasflaska som jag torkar förstrött medans jag stirrar ut genom fönstret. Framför mig står ett stort kar i trä, i det ligger massor med glasflaskor i blöt. Det finns inga andra möbler eller föremål i rummet, förutom några kärl och annat vid spisen.

Själv är jag en storvuxen, grov och mycket ful kvinna. Det enda som är vackert på mig är mitt långa, lockiga, blonda hår som jag bär i en fläta för det mesta. Den där flätan är min stolthet. Jag är nog i fyrtio-femtioårsåldern. På mig har jag en rejäl, ljusblå klänning och ett långt, en gång vitt, förkläde. Det går ingen nöd på mig men hjärtat är tungt som sten.

Utanför stugan står en mulåsna bunden vid en stolpe, i karet framför honom där det borde finnas vatten ligger istället min man, mycket berusad. Han har en slokhatt neddragen över ögonen och sover djupt. Jag vet att han varit i stan och sålt brännvin; det är så vi försörjer oss. Vi har några mil in till staden och en gång i veckan tar min man och lastar vagnen och åker in för att sälja den illegala spriten. Vi lever på andras misär.

Det stör mig, men jag orkar inte bry mig om det. Att ha mat på bordet är en stor tröst för mig och det har lett till att jag blivit fet. Vi har inga barn, jag blev aldrig gravid och det är min största sorg som jag aldrig under det här livet lyckas komma över.

När jag står där i köket tänker jag tillbaka på min lyckliga barndom; då var jag pappas ögonsten, vi bodde på en lantgård och fram till skolåldern var jag lyckligt ovetandes om mitt ofördelaktiga yttre.

Men det skulle jag snart bli varse om, och när jag som nittonåring träffar min blivande man är jag inte kräsen: Att han redan då dricker för mycket, ljuger, spelar och gör olagliga affärer stör mig inte. Nu hade jag ju chansen att få det jag allra mest ville ha; Barn!

Men det blev inte så, jag hade lärdomar att lära som jag inte var medveten om då. Min skuld, eller karma, från förra livet skulle betalas. Istället drog jag på mig en större skuld genom att sko mig på andras olycka.

Jag minns bara den där scenen i köket, mina tankar, känslor och funderingar just där. Hur jag tänkte tillbaka och bittert ångrade mina val, hur jag kände uppgivenhet och hopplöshet: Jag skulle aldrig få barn, aldrig bli fri från min "man", aldrig komma bort från mitt eländiga, dystra hem. Spisen, matförrådet och vår gamla mulåsna var det jag levde för.

Nästa liv, nästa gång. Ljus /Anna

Som jag skrev tidigare så förändrades jag, och mitt liv, i grunden efter min starka upplevelse av upplysning. Det förde med sig mycket gott, som att jag blev mer fridfull och kärleksfull men jag insåg även att jag trots det jag varit med om var långt ifrån färdig, fulländad eller helig. Mycket tungt fanns kvar inom mig som behövde få bli sett, bearbetat för att sedan släppas fritt.

Det ledde till att mitt humör ibland var ojämt, jag kunde behöva mer sömn än vanligt i perioder, jag drömde mycket märkliga drömmar och jag erfor symptom på det som brukar kallas kundaliniresning. (Jag kommer skriva mer om det en annan gång men jag vill redan nu påpeka att min erfarenhet och kunskap om kundalinienergin och dess rörelse skiljer sig från vad eller hur många andra tror.)

Under åren som följde upplevde jag ett nytt, andligt uppvaknande. Jag har i hela mitt liv varit andligt sökande. Redan som barn hade jag en medfödd förståelse för bl a reinkarnation, andevärlden och sinnets makt över materian. Det som hände efter min upplevelse av upplysning var att jag nu även kunde minnas händelser från tidigare liv och sätta dessa händelser i samband med vad jag varit med om i mitt nuvarande liv. Jag började även förstå och kunna tolka mina drömmar, s.k sanndrömmar, och förutse saker i framtiden. Men jag vill inte kalla mig synsk, mina förmågor hjälper mig själv och ibland närstående men jag har inte arbetat med mina mediala förmågor. Jag tror att alla har mediala förmågor men att vissa är bättre på det än andra.

I mitt nuvarande liv har jag, som jag skrev i mitt förra inlägg, haft fertilitetsproblem. När jag började minnas mina tidigare liv blev det uppenbart för mig varför det är så:

Mitt "första" liv på jorden var under 1600-talet. Jag var en ung vacker kvinna som föddes mycket privilegiad. Min familj var förmögen och vi var släkt med Tsaren i vårt land. Som tonåring sändes jag till hovet för att genomgå min utbildning. Då jag var femton år fick jag för första gången delta i en bal och efter den följde flera. Jag hade många vänner, var populär och älskade att roa mig. Dans, kortspel och ridning var några av favoritsysselsättningarna. Så kom det sig att jag blev förälskad. Jag hade många uppvaktande kavaljerer men dem såg jag mest som vänner. Istället var det det förbjudna som lockade: Stallknekten jag mötte så gott som dagligen på mina turer till stallet. Han var bara ett par år äldre än jag, mörk och stilig. Jag föll pladask och blev naturligtvis gravid.

Det var en enorm skam på den tiden. Dessutom skulle det medföra att jag blev tillbakasänd till mina stackars föräldrar som skulle få stå där med skammen. Att se mina drömmar; min framtid som hovdam eller kanske hertiginna, mitt utsvävande liv med fester, baler och många vänner, försvinna i fjärran var otänkbart. Skammen jag och min familj skulle få leva med var omöjlig.

Min älskade fann på råd: Han kände till ett lite äldre par som var barnlösa. De var bönder, hade ganska mycket mark och ett tryggt liv. Hos dem skulle vårt barn få det bra. Allt jag behövde göra var att dölja min graviditet tills det var dags.

Min kammarjungfru måste få veta. Det var en gammal barsk kvinna med ett gott hjärta; henne kunde jag lita på. Hon hjälpte mig att snöra mig; korsetten drogs åt så hårt att jag inte kunde andas. Den blå sidenklänningen satt precis som den skulle, ingen kunde ana att jag var höggravid...

Efter balen gick jag direkt till sängs, ryggen värkte något fruktansvärt. Jag födde barnet ensam i mitt rum. Sedan kom min kammarjungfru och hjälpte mig att tvätta den lilla flickan och mig själv. Förlossningen gick väldigt fort men gjorde naturligtvis fruktansvärt ont. Jag tror att min jungfru hade varit nere i stallet och meddelat stallknekten om vad som var på gång.

Jag insisterade på att få lämna över barnet till bondparet själv. Efter att ha klätt på mig och flickan lade vi henne i en korg, över henne la jag en filt. Sedan skulle jag springa ner till grinden på baksidan där paret väntade. Slottet, eller borgen, hade trappor både på insidan och utsidan av byggnaden. Jag skulle ta dem på utsidan, vakten hade fått en peng för att göra något annat den natten. Strax innan jag gick kom jag på att flickan kanske skulle börja skrika. Jag la på en extra filt och en sjal. Hon gnydde lite, det fick inte höras så jag la på ytterligare en sjal över henne. Så sprang jag.

Väl nere vid grinden log jag stort mot paret: Det kändes som att jag var en ängel som skulle ge dem en gåva; det de allra helst ville ha. Försiktigt plockade jag bort sjalarna och lyfte upp barnet: Hon var död. Allt tyg hade kvävt den lilla. Mitt minne slutar där, i svartaste, kallaste fasa.

Jag hade varit lättjefull, självisk och omogen. Jag hade varit så rädd för upptäckt, av rädsla att mista mitt privilegiade liv, att jag satt mitt barns liv i fara. Både under graviditeten, förlossningen och efteråt då hon omkom p.g.a min vårdslöshet.

Där i slutet av 1600-talets Ryssland satte jag mig i skuld. Den skulden betalar jag på än i dag. Men nu har jag kunnat se, förstå och förlåta mig själv och den omogna, själviska flicka jag en gång var.

Nästa inlägg kommer att handla om mina nästkommande liv fram till idag.

Ljus /Anna