En dag satte jag mig i trädgården med en god bok. Det var sommar, nästan hela sommaren hade regnat bort men den här dagen var det vackert väder med klarblå himmel och sol. Jag satte mig i lä invid en vägg och läste min bok. Bredvid mig hade jag en kopp kaffe.

Det var en dag under den sista semesterveckan. Jag var deprimerad; min man och jag hade försökt få barn i flera år utan att lyckas. Hormonbehandlingen jag fick gjorde mig depressiv och överkänslig. Jag visste inte vad jag ville med livet, men jag visste vad jag inte ville:

Jag ville inte arbeta kvar på företaget jag var på. Jag ville överhuvudtaget inte arbeta heltid eller ha ett så stressigt arbete som jag då hade. Jag ville inte gå på hormonbehandling eller genomgå IVF. När jag satt där i trädgården insåg jag en sak till: Jag ville inte leva tillsammans med min man längre.

När jag äntligen lyckats identifiera dessa få, men viktiga, saker som jag inte ville. Ja då blev det lite lättare att börja fundera över vad jag egentligen ville ha i mitt liv.

Jag ville ha frid och harmoni och jag ville ha kärlek; riktig, äkta kärlek. Jag trodde att jag ville ha barn och familj men inte just då. Först ville jag resa...

En stor lättnad spred sig inom mig då jag insåg allt det här. Då visste jag inte att jag strax skulle uppleva allt det jag inte ville och allt det jag ville som obetydligt. För just då var det ju så viktigt.

När jag lägger boken ifrån mig och sluter mina ögon öppnar jag mina ögon. De ögon jag inte visste att jag hade: Jag ser hur allting skimrar runt omkring mig. Det är så oändligt vackert och jag upplever en djup frid och lycka. Jag har allt här och nu.

Den där äkta kärleken jag sökte; jag inser att jag är den kärleken. Allt omkring mig är den kärleken. Jag ser att allt hänger samman. Det finns ingen "tom rymd". Det finns bara vackert, vibrerande ljus. Små darrande ljuspunkter, små blixtar; urladdningar. Allt ser silverskimrande ut, så oändligt vackert. Jag vet att jag är ett med allt, det finns ingen åtskillnad mellan materia och ande, mellan ljus eller mörker. Den fysiska "verkligheten" försvinner när jag ser sanningen: Ljuset är och det är överallt, genomsyrar luft, kroppar, jord, plast, gas...

Ljusets hastighet, de olika frekvenserna, skapar illusionen av åtskillnad och avstånd mellan kroppar och materian. Egentligen är allt och alla ett.

jag känner inom mig att det är sant, jag upplever en tidlöshet, och en djup frid.

Hur länge det varar vet jag inte, tiden försvann. Jag var salig efteråt. I flera dagar gick jag omkring i ett euforiskt rus. Kanske tyckte min dåvarande man att jag var lite disträ... Jag kunde inte dela upplevelsen med honom, eller någon annan. Inte då.

Men jag landade igen så småningom. Arbetsveckan kom, räkningar skulle betalas och jag var tvungen att ta ställning till huruvida vi skulle fortsätta våra barnalstringsförsök eller inte. Min upplevelse förändrade mig, mer än jag förstod då. Men världen var densamma och den väntade inte bara för att jag erfarit frälsning, nåd eller upplysning; vad man nu vill kalla det. Men efter den dagen var jag som Jesus sa: I världen men inte av den.

Det som hände inom mig den där sommardagen förändrade mig för alltid och det fick verkningar i mitt liv. Ett år efteråt hade jag skilt mig, flyttat, bytt arbete och träffat en ny man. Jag hade lärt mig meditera, gått en kurs i Reiki, återupptagig mitt akvarellmålande och börjat lära mig spela piano.

På många sätt blev jag kanske en "bättre" människa. Jag lyssnade mer på mig själv och då blev jag även bättre på att lyssna på andra. Jag var fridfull för det mesta, blev inte nervös eller ängslig över småsaker längre. Jag funderade mycket på Gud, universum, religionernas inflytande över mänskligheten etc.

Men jag blev även lynnig i perioder, mycket vrede kom upp till ytan; jag blev sjuk. Inom mig bar jag på så mycket skuld, konflikter, undertryckt ilska, sorg och hat mot allt jag tyckte var orätt.

Min upplevelse i trädgården hade inte spolat bort någonting av detta. Jag blev tvungen att ta tag i det, en sak i taget. När jag sköt undan saker blev jag sjuk, fick ont eller så gick allting emot mig. Jag lärde mig sakta att leva i nuet, ta ansvar för mig själv och mitt liv. Det innebar stora förändringar och omställningar. Först efter flera år insåg jag hur stora. Vilket jobb det var!

När man hör talas om andlig upplysning hör man ofta bara det positiva. Man hör talas om de extrema fallen; där personen går omkring i ett saligt lyckorus resten av livet. Eller säger: NU är jag färdig!" För att sedan falla död, och befriad, ned. Man hör om dem som plötsligt blir mediala, kan levitera eller inte längre behöver äta eller sova.

Allt det där förekommer säkert men jag tror att det är ganska ovanligt...

För mig och många andra är det inte riktigt så dramatiskt. Man kan kanske inte ens säga: "Det var då det hände!" För många är det en process, som allt annat i livet. Det handlar om lärande, att nå denna andliga upplysning handlar om att ha uppnått ett delmål i den andliga eller själsliga läroplanen. Varken mer eller mindre än så.

Så när är man "upplyst"? Jag håller med Deepak Chopra: Man är upplyst när man känner sig upplyst. ( makt, frihet och nåd)

Du är intresserad av de här frågorna som rör andlighet, själsliv och/eller universums utveckling. Du tar reda på saker; söker information på internet, läser böcker, går kanske en kurs. Allt för att få de svar du söker, svar på frågor som: Vem är jag? Vad är meningen med livet? Hur uppstod allt? Vad händer när vi dör? Vad finns på andra sidan? Varför är en del mediala? Etc...

När du funnit dina svar, på dina frågor. Då har du ju blivit upplyst på just den nivå du just befinner dig på.

Upplysning är en process som allt annat. Det finns olika nivåer av upplysning; du är just nu exakt där du ska vara just nu, och det är egentligen det enda du behöver veta. Lita på ditt eget omdöme, lita på din intuition, gå aldrig emot din magkänsla. Man kan inte skynda på andlig utveckling. Men man kan å andra sidan fördröja den genom sitt sätt att leva och tänka.

Just nu håller mänskligheten på att slå ut i blom: Allt fler når upplysning. "Lärandemålen" vi genom denna upplysning har nått/når höjer vår kollektiva medvetandenivå; det är nödvändigt för att vi ska hänga med i universums utveckling.

Mer om andlig upplysning och vilka dessa lärandemål är och innebär kommer snart.

Ljus /Anna

 

Evelina

8 september 2011 15:09

Ååå vad roligt med en sånhär blogg! Jag älskar att läsa sånt här.

http://nagelblogg.bloggplatsen.se

Anna

8 september 2011 15:39

Så roligt! det känns spännande för mig också att få dela tankar med andra... :)

 

Hanna

8 september 2011 20:14

Hej Anna ! Skulle bara säga tack till att du besvarade min fråga (jag var H... hehe...) ! Jag har undrat väldigt länge och har inte fattat någonting! Så tack tack tack! Och ha en fortatt trevlig dag/kväll. :)

http://nittioniolife.blogg.se

Anna

12 september 2011 18:22

Hej Hanna, så bra att det var till hjälp. Ibland är det svårt att veta om man lyckats uttrycka sig begripligt överhuvudtaget...

Ha det bra!

 

Åsa

9 september 2011 02:32

En mycket bra o intressant blogg o kommer att läsa vidare på din sida=)
Tänk om vi alla kunde hitta den riktiga kärleken inom oss själva
Ska bli kul o läsa mer =)

Anna

12 september 2011 18:21

Du är varmt välkommen! Det är kanske med kärleken som med allt annat: man hittar den fört då man slutat leta! :) Kram

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Hej! Anna kan tyvärr inte blogga här längre, ev kommer hon tillbaka längre fram. Bloggen får stå kvar tills vidare och hon hälsar så gott. /en vän ...

Jag har skrivit förut om tid, rum och dimensioner. Här vill jag bara förtydliga vad de olika dimensionerna har för funktion.   En dimension  är samma sak som ett frekvensområde. På radion kan vi tona in till olika frekvensområden: Olika kanaler. ...

"Eld kan inte bränna den, vatten kan inte dränka den, vind kan inte torka den, vapen kan inte hugga den. Den är uråldrig, den är ofödd och den dör aldrig."   Indiskt ordspråk om själen       Med ljus /Anna ...

Ja, en familjemedlem somnade in för några dagar sedan. Sorgen är tung och han saknas väldigt mycket. Jag återkommer till  bloggen när ron infinner sig i själen igen. Ta hand om varandra därute, man vet aldrig vad som väntar bakom knuten...   Med ...

Ber om ursäkt för att det har dröjt men ytterligare en rejäl förkylning har drabbat mig. Nu sitter jag och snörvlar med morgonrocken på och katten i knät tillsammans med datorn...   Jag deltog i en gruppmeditation för fullmånen i går kväll. Det ...