Jag minns inte mer efter det att jag fann mitt barn dött i korgen. Istället hoppade minnet över till nästa liv, någon gång under 1800-talet i sydvästra USA:

Jag står i ett stort kök. Det enda som egentligen talar om för mig att det är ett kök är en svart järnpis till höger om mig. Den är utsirad med bokstäver på ugnsluckan och förmodligen det vackraste i det annars kala rummet. Jag bor i en stuga med brädgolv och brädväggar. Det finns ett enda fönster i rummet med små, glasade rutor. Bräderna är gamla, slitna och bruna av smuts. Här och där kan man se ut mellan gliporna i väggarna.

Jag står mitt i köket, i handen håller jag en glasflaska som jag torkar förstrött medans jag stirrar ut genom fönstret. Framför mig står ett stort kar i trä, i det ligger massor med glasflaskor i blöt. Det finns inga andra möbler eller föremål i rummet, förutom några kärl och annat vid spisen.

Själv är jag en storvuxen, grov och mycket ful kvinna. Det enda som är vackert på mig är mitt långa, lockiga, blonda hår som jag bär i en fläta för det mesta. Den där flätan är min stolthet. Jag är nog i fyrtio-femtioårsåldern. På mig har jag en rejäl, ljusblå klänning och ett långt, en gång vitt, förkläde. Det går ingen nöd på mig men hjärtat är tungt som sten.

Utanför stugan står en mulåsna bunden vid en stolpe, i karet framför honom där det borde finnas vatten ligger istället min man, mycket berusad. Han har en slokhatt neddragen över ögonen och sover djupt. Jag vet att han varit i stan och sålt brännvin; det är så vi försörjer oss. Vi har några mil in till staden och en gång i veckan tar min man och lastar vagnen och åker in för att sälja den illegala spriten. Vi lever på andras misär.

Det stör mig, men jag orkar inte bry mig om det. Att ha mat på bordet är en stor tröst för mig och det har lett till att jag blivit fet. Vi har inga barn, jag blev aldrig gravid och det är min största sorg som jag aldrig under det här livet lyckas komma över.

När jag står där i köket tänker jag tillbaka på min lyckliga barndom; då var jag pappas ögonsten, vi bodde på en lantgård och fram till skolåldern var jag lyckligt ovetandes om mitt ofördelaktiga yttre.

Men det skulle jag snart bli varse om, och när jag som nittonåring träffar min blivande man är jag inte kräsen: Att han redan då dricker för mycket, ljuger, spelar och gör olagliga affärer stör mig inte. Nu hade jag ju chansen att få det jag allra mest ville ha; Barn!

Men det blev inte så, jag hade lärdomar att lära som jag inte var medveten om då. Min skuld, eller karma, från förra livet skulle betalas. Istället drog jag på mig en större skuld genom att sko mig på andras olycka.

Jag minns bara den där scenen i köket, mina tankar, känslor och funderingar just där. Hur jag tänkte tillbaka och bittert ångrade mina val, hur jag kände uppgivenhet och hopplöshet: Jag skulle aldrig få barn, aldrig bli fri från min "man", aldrig komma bort från mitt eländiga, dystra hem. Spisen, matförrådet och vår gamla mulåsna var det jag levde för.

Nästa liv, nästa gång. Ljus /Anna

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Hej! Anna kan tyvärr inte blogga här längre, ev kommer hon tillbaka längre fram. Bloggen får stå kvar tills vidare och hon hälsar så gott. /en vän ...

Jag har skrivit förut om tid, rum och dimensioner. Här vill jag bara förtydliga vad de olika dimensionerna har för funktion.   En dimension  är samma sak som ett frekvensområde. På radion kan vi tona in till olika frekvensområden: Olika kanaler. ...

"Eld kan inte bränna den, vatten kan inte dränka den, vind kan inte torka den, vapen kan inte hugga den. Den är uråldrig, den är ofödd och den dör aldrig."   Indiskt ordspråk om själen       Med ljus /Anna ...

Ja, en familjemedlem somnade in för några dagar sedan. Sorgen är tung och han saknas väldigt mycket. Jag återkommer till  bloggen när ron infinner sig i själen igen. Ta hand om varandra därute, man vet aldrig vad som väntar bakom knuten...   Med ...

Ber om ursäkt för att det har dröjt men ytterligare en rejäl förkylning har drabbat mig. Nu sitter jag och snörvlar med morgonrocken på och katten i knät tillsammans med datorn...   Jag deltog i en gruppmeditation för fullmånen i går kväll. Det ...