Min övertygelse är att tiden inte är linjär; en framåtgående, rak tidslinje, utan istället sker allt just nu. Vi lever i ett mångdimensionellt universum där allting egentligen sker just här och just nu.

Istället för att se tiden som linjär skulle vi kunna tänka oss den som ett redskap för att hålla ordning på olika händelser. Dessa händelser sker egentligen samtidigt eftersom allting alltså sker just nu.

Tänk dig universum så som vi ser det: En enorm rymd fylld med stjärnor och galaxer. Se framför dig hur du tar denna syn eller bild; en platt eller möjligtvis tredimensionell skärm fylld av dessa galaxer och stjärnor och vrider på den ett halvt varv. Då kommer du att se hur din bild av universum blir till en tunn skiva. Bakom denna skiva finns en annan skiva, bakom den en annan och bakom den ytterligare en annan o.s.v Det finns inget slut på alla dessa skivor. Var och en av skivorna utgör vad vi kallar en dimension.

(Det här är bara en tankemodell så du behöver inte bekymra dig om vad som finns mellan de tänkta skivorna...)  

Det är istället dimensionerna som är viktiga. För i dessa olika dimensioner äger händelser (händelser = energiförändringar) rum: Allt från att du går på toaletten till att ett grässtrå vissnar till att ett krig bryter ut här på jorden till händelser på andra planeter och i andra solsystem. Allt sker samtidigt; men i olika dimensioner.

Jag liknade dimensionerna vid skivor för enkelhetens skull. Det är en ganska bra modell men den fungerar bara i en värld där illusionen om åtskillnad är stark. I de flesta kulturer på den här planeten ser vi oss själva och alla fysiska kroppar och materia som åtskilt från varandra. T.o.m gaser, syre och kväve m.m ser vi som åtskilt från oss även om vi drar in dessa osynliga gaser i våra kroppar.

Vad finns mellan skivorna? Som sagt, det är meningslöst att fundera på det för svaret är att där finns allting och ingenting. Skivorna är egentligen inte skilda från varandra och det är ingenting annat heller.

Illusionen om åtskildhet skapas av vårat sinne. Sinnet har skapat denna illusion för att vi (människornas kollektiva medvetande sammankopplat med det stora medvetande som vi kallar Gud) vill det. Vi ville ha en teaterscen, en fysisk plats. Den skulle vara begränsad och tydlig. Inom gränserna skulle vi kunna utveckla vissa egenskaper, (ungefär som ett barn inom lekskolans väggar och grindar kan utvecklas och lära med pedagogers och olika redskaps hjälp).

För att kunna utvecklas så som vi önskade begränsade vi vårt medvetande till att kunna uppfatta en dimension i taget. Vår verklighet blev tredimensionell; det är så vi ser och uppfattar vår omgivning. Materia, fysiska kroppar och det vi kallar "luft" eller "rymd" blir åtskilt från varandra genom vår varseblivning.

Idag kan vi se en film där vi ser vår tredimensionella verklighet avbildas på duken men duken i sig är endimensionell, platt. Så tar vi på oss våra 3D-glasögon och plötsligt ser filmen ut att sträcka sig ut mot oss; duken är inte längre platt utan tredimensionell. Glasögonen ändrar vår varseblivning, "verkligheten" har egentligen inte ändrats; duken är fortfarande endimensionell då vi upplever den med våra begränsade sinnen (lukt, smak, känsel, syn och hörsel).

Det är alltså så enkelt som att det är vår varseblivning som bestämmer hur vi ser på vår omvärld, vad som är vår verklighet. Kunskap och utveckling/mognad förändrar hela tiden vår varseblivning och därmed vår verklighet, en gång i tiden trodde vi att jorden var endimensionell, en skiva. Idag är det självklart att den är tvådimensionell: 1.Ett klot med 2.fyllnad Ovan oss finns den tredje dimensionen: 3.Himlen Det är så vi hitintills har sett på vår värld.

*Men egentligen fiss det nio dimensioner från vårt jordiska perspektiv (som oundvikligt är ett begränsat perspektiv), jag återkommer till det i kommande inlägg. (Som ni som läser har märkt menar jag med "kommande inlägg" inte nödvändigtvis nästkommende).

 Det vi ser runt omkring oss är delar av oss själva eftersom ingenting är åtskilt från någonting annat. Det är därför som allt vi ger ut alltid kommer tillbaka till - påverkar oss själva i slutänden.

Allt hänger samman och är uppbyggt av samma energi, precis som Einstein sa...

Det innebär också att de olika, tänkta, skivorna - dimensionerna på jorden och i universum, hänger samman. För att vi skulle kunna uppleva begränsning var vårt sinne tvunget att skapa en illusion av begränsning. Vår varseblivning styrs av våra fysiska sinnen som kan sägas vara programmerade till att endast uppleva vår omvärld utifrån våra avgränsade fysiska kroppar. Därmed blir det vårt fokus: De fysiska kropparna, materien.

Rymden mellan fysiska kroppar kallar vi "luft", "rymd" eller bara ingenting. Vi kan bara uppleva det vi tror att vi är - en fysisk kropp. Vatten, jord, eld och luft ingår i vår varseblivning eftersom vi livnär oss på det, vi kallar det för de fem elementen och de är egna dimensioner inom vår tredimensionella verklighet på jorden.

Att känna sig stressad eller dum för att man inte kan se eller uppleva andra dimensioner eller världar (så som att se bakåt eller framåt i tiden, se andra dimensioner som andevärlden etc.) är meningslöst. Var och en har sin utvecklingskurva och vi kommer hit för att utvecklas i vår egen takt. Fjärrsyn, förmåga att spå i framtiden, tala med andar m.m är s.k mediala gåvor. Dem föds vi alla med och kan utveckla med träning. Men vi har alla förmågor och gåvor som vi är extra bra på. Vissa kan spå, andra spela piano utan större svårihet, Detta har ingenting med hur andligt utvecklade vi är att göra. Det finns duktiga trancendenta medier, profeter m. fl. som inte alls befinner sig på en särskilt "upphöjd" andlig nivå.

Du har exakt det just du behöver: Alla gynnas inte av att kunna uppfatta andra dimensioner än de tre vi varseblivit hitintills. Men; Alla som lever på den här planeten kommer att börja uppfatta verkligheten som mer mångdimensionell än vad vi ser den som idag. Det måste vi göra för att få en större medvetenhet om jordens och mänsklighetens roll i universum, även detta kommer jag att återkomma till i senare inlägg.

Tiden är då, som sagt, ett redskap som vi kan använda oss av för att hålla reda på olika händelser här på jorden. Allt sker samtidigt men vi upplever att händelser sker efter varandra: Först föddes jag, sedan lärde jag mig gå... Först levde vi i grottor, sedan hyddor, så lärde vi oss att bygga hus...

Tiden för "jaget" ser ut på ett vis: Du upplever dig själv växa, lära och utvecklas. Du handlar på iCA åker hem och gör sedan middag. Alla händelser på rad efter varandra. På samma vis ser vi på mänskliga utveckling, de olika utvecklingsstadierna går att spåra bakåt i tiden, vi ser hur vi utvecklats som en rad händelser. Även planetens utveckling blir en rad händelser där vi kan sätta vissa tidsmässiga punkter: Jorden bildades, vatten uppstod, o.s.v

Samtidigt kan vi se att mycket av detta händer samtidigt. Då du i din tidslinje cyklar, kan en annan individ laga mat, samtidigt kan skog brinna och åar svämma över på andra platser. Vi är alltså redan medvetna om att händelser kan ske samtidigt men på olika platser, och/eller upplevda från olika perspektiv - upplevda av olika individer/medvetanden.

Det finns egentligen ingen tidslinje, tiden är inte linjär, det finns ingen tid alls. Allt som existerar existerar här och nu. Upplevelsen av tid har att göra med vår tredimensionella "verklighet", vår fysiska "verklighet" som alltså skapats med ett syfte.

Det som verkar skilja kroppar åt handlar om skillnader i frekvens, allting i vårt universum har sin bestämda frekvens, d.v.s rör sig, vibrerar, i en viss hastighet. Vår värld och det vi kallar "andevärlden" skiljs åt eftersom vår varseblivning inte kan uppfatta andevärldens högre frekvens. Mer om frekvenser olika dimensioner och vårt främsta hem; andevärlden kommer i nästa inlägg!

Med ljus och kärlek /Anna